Lika men ändå så olika

I lördags var det fint väder.
Vi har beslutat att eftersom vi är så värdelösa när det kommer till trädgårdsarbete, ska vi göra oss av med en stor rabatt som vi har irriterat oss på sedan vi flyttade in för åtta år sedan.
Vi har liksom ingen koll på vad som är blommor och vad som är ogräs. Vi rensar lite på måfå. En del år. Lite. Med andra ord är det kaos och anarki där ute. När man går förbi är man lite rädd att vildvuxigheten ska överfalla en och att man rätt var det är ligger där platt på rygg med ett gäng ilskna stockrosor över sig som har fått nog av att maskrosorna och röllekan tar över deras revir.

Jag gillar alltså inte denna ca 12 kvadratmeterstora del av vår trägård så när vi i lördags var ute i det fina vädret beslutade jag mig för att starta arbetet med att börja gräva undan växter, jord, rötter och sniglar för att kunna lägga plattor istället.
Enligt uppgift behöver man gräva ca 15 cm ner för att sedan kunna börja med underbelägningen. 15 cm är ju ingenting!

Jag satte igång med denna uppgift. Det var tungt och hårt att gräva. Spaden sved och brände i mina händer men jag fortsatte ändå.
Jag grävde och grävde tills jag tyckte att nu har jag gjort min del av detta. Jag tycker det är tråkigt att gräva. Make I får faktiskt också hjälpa till lite nu. Jag har ju börjat och om vi ska dela så får han faktiskt avsluta.

Men jag är stolt över mig själv. Stolt över min lilla grunda grop mitt i rabatten efter de två spadtag jag tog.

Make I suckar trött.
Han är van.

//I