Lika men ändå så olika

Jaha då har alltså fotbolls-EM börjat.
Wo-fucking-ho.
Ja okej, det är lite kul att titta när Sverige spelar och om det går bra för dem, men annars kan det vara för min del.
Men vi är ju fler i familjen och vi har visst alla inte riktigt samma uppfattning.

Jag uptäcker att vissa saker som förut endast (?) var ämnat för mig nu skiftas över till TVn.
Utrop som MMMM!!! OOOOOO!! JÄÄÄÄ!!!!!!!! riktas inte åt mitt håll, utan mot TVn där det springer tjugotvå svettiga män fram och tillbaka i färggranna kläder efter en liten boll.

Vår kommunikation därhemma när det är fotboll på TV har förändrats en aning också.
Jag ligger och halvslumrar i soffan.
Make I beklagar sig över att de (spelarna) backar hem eller nåt.
Jag hummar lite bara eftersom jag verkligen inte har någonting att tillföra i detta samtal.
Make I kommenterar spelarnas namn.
Jag låtsas som att jag inte hör eftersom jag inte vet vad de heter.

Make I: Ooooooooooooh!! RIBBAAA!!!!!!!!!!!
I: (förväntansfull) VA? Haru??
Make I: Hehe, jaså du ÄR vaken?!?!

Sen fortsätter det som innan.
Make I: uu va de kämpar nu!
I: hmm
Make I: OO! AJAJAJ!!!!!
I: ---
Make I: Nää FAN va synd.
I: mmhmm

Ja om tre, fyra  veckor får jag kanske lite uppmärksamhet igen?
//I