Lika men ändå så olika

Ibland känns det som att det enda jag gör är att stressa omkring.
Stressa på jobbet.
Stressa hem för att stressa vidare med barnen.
Säga nej nej nej nej.
Stressstäda.
Inse att när jag städat ett rum klart har barnen redan stökat till det igen.
Är det meningen att det ska vara så här?

Men ibland...
När jag idag på eftermiddagen gick upp för att väcka en st dotter eftersom vi skulle åka och hämta en st son hos kompis så lade jag mig bredvid henne.
Klappade henne lite över håret.
Hon var svettig så håret hade lockat sig.
Jag kröp nära nära.
Kände hennes små andetag.
Drog in hennes doft.
Hon luktar varmt.
Jord.
Sommar.
Sömn.
Hennes små armar smyger sömningt runt min hals och vi ligger och tittar på varandra och fnissar lite och gör tokiga miner. 

Kan det bli mer underbart?

//I