Lika men ändå så olika

Igår tittade jag på mitt trötta gamla hår och kände att det är dags för en förändring. Eftersom jag är en sådan person att om jag har besämt mig för någonting då ska det hända NU var det ju ingen idé att försöka få håret klippt, eftersom det inte är så lätt att hitta en frisör kl 4 på söndag eftermiddag. Istället fick jag för mig att jag ska tona det. Det blir ju lite förändring men ändå så pass lite att det inte syns alltför väl om det blir fel.
Sagt och gjort, när vi var och handlade gick jag och tittade på hårfärgningshyllorna.
En sak som slog mig var att det var ett märke som hade toning med "feel-good-färger".  Vadå feel good??? Jag letade igenom hela hyllan men inte sjutton hittade jag någon som hade "feel-bad-färger". Är det inte meningen att alla färger ska få en att feela good? Detta märke hade de flesta kurörer reprensenterade som feel good. Svart, ljusbrun, mörkbrun och rött i olika nyanser. Det enda som inte fanns som feel good var BLONT. Så slutsatsen jag drar är naturligtvis att blondiner inte feelar good?!?!

Hur som helst köpte jag tillslut en färg som var lite rödaktig. Det var visserligen ingen toning utan färg, men eftersom jag har så mörkt hår kommer det ju inte synas så mycket tänkte jag.

Det blev VINRÖTT. Men äh, det kanske inte märks. Det är väl ingen som tittar på mitt hår ändå?

Det första min manlige kollega sa till mig när han kom till jobbet var OJ, har du färgat håret? Och säger en man, 40+, det till dig VET man att det märks.

Fan.
//I