Lika men ändå så olika

I helgen gjorde jag någonting som jag inte har gjort på väldigt länge. Jag ramlade i trappan hemma. Nykter. Jag gick i godan ro nerför trappan på kvällen. Barnen sov och i huset rådde lugn och frid. Tills jag alltså halkade med ena foten på trappsteget. Benet for upp i luften och jag gled-studsade nerför trappan på ryggen. Make I kom utrusande och ropade vad händer?? Var är du??? Jag är här,  svarade jag ynkligt, jag ramlade...
Varför känner man sig så dum när man ramlar pladask sådär? Det är samma sak när jag halkar på vintern på någon förrädisk isfläck! Oj, hehehe, så det blev! och så tittar jag mig lite generat omkring. Om man inte gör sig ordentligt illa det vill säga så klart.
Men tillbaka till trappan.
OBRA.
Ingenting jag vill rekommendera. Jag har fått en flashback i alla fall hur det kändes att ha foglossning. Jag har vaggat omkring på kontoret idag värre än II. Hon var en aning skadeglad och triumferande när hon idag fick vänta på mig istället för att jag väntade på henne som det brukar vara nu för tiden.
Men men.. Det är ju i alla fall bra att jag i min olycka lyckades glädja någon.

I mitt huvud snurrar bara det där gamla skämtet;
-Akta dig för trappan!!
-Vilken Trappappappappappappappappaaaaaaaa...............

//I