Lika men ändå så olika

Som ni har läst här är alltså II gravid.
Jättekul.
Å det menar jag också.
Vi sitter i samma rum på jobbet.
Hon har blivit förskräckligt STINGSLIG. Snäser och har sig.  Absolut inte hela tiden, men förändringen mot innan är radikal.

Igår fick jag också nöjet att i första hand bevittna hennes hunger!!

Jag kom in efter lunch vid ett tiden och då satt hon och åt choklad (jag är SÅÅÅ hungrig!)

- Okej, sa jag, åt du ingen lunch??
- Joooo (med munnen full av choklad) jag åt friterad kyckling med ris och sweet chilisås för tjugo minuter sen.

Efter ungefär en timme efter det att chokladen var uppäten börjar hon irra omkring här och rotar i sina lådor och suckar.

Till slut utbrister hon:
- Nä, jag måste fan gå ner till affären och köpa någonting att äta!!
- Ojdå, sa jag, men jag har bröd och mjukost här, vill du ha?
Jag hade knappt fått upp brödet innan hon sliter det från mina händer och sätter av mot kylskåpet.

Ytterligare en kvart senare:
- Nä, jag måste fan se om vi har nån potatis skalare eller någonting här, jag tror att jag har en morot i kylskåpet!!
Sätter av igen.

Jag är rädd.

Kan gravida falla in i kannibalism?!?!?!

//I

Jag såg ett inslag på nyheterna för någon dag sedan, men det har dröjt sig kvar i mitt minne.
Arvid och Ingar Andersson har levt ihop i 63 år. Ingar har blivit lite krasslig och har då flyttat till särkilt boende eftersom hon behöver daglig hjälp och vård.
Arvid får inte flytta med, eftersom han ser för bra och hör för bra och han borde kunna klara sig med hemhjälp.
Arvid 90 år säger med tårar i ögonen och grötig röst att de har levt ihop så länge, varför kan de inte få tillbringa de sista åren tillsammans också, det lär ju inte bli så många.....

Sådant här gör mig så ledsen. Hur kan man säga att enligt lagen så får vi bara ge platser till de som behöver vård?? I sådana fall är det ju fel på hur dessa ställen ser ut. Varför ska de äldre som faktiskt har sin livspartner kvar i livet skiljas åt från denna?

Är det något mål man har att se till att alla äldre ska vara ensamma, vare sig de har sin man/fru/partner kvar eller inte??

Läskigt.

Inv Twin II är populär hemma hos mig.
Min dotter är tempramentfull och har kort stubin. Men trots alla vredesutbrott och trots är hon rätt söt ändå.

För någon vecka sen var jag, II, Make I, Son och Dotter tillsammans och åt middag på McDonalds. Make I och Dotter åkte tillsammans hem och jag och en styck son skjutsade II till Sambo´s föräldrar. När jag och son kom hem (utan II) blev dotter helt förtvivlad över att II inte var med oss.

Dotter: Eee hon??
Jag: hon har åkt hem.
Dotter (gråtandes med tårarna rinnande över kinderna): Lill haaaaaaa henne.

I går var hon lite kinkig och ville inte följa med in när jag hade hämtat dem från dagis utan stannade vid bilen, jag lade in alla jackor, väskor, posten och dagens skörd av teckningar. Sedan gick jag för att hämta henne.
Hon står och tittar mot grannens bil.

Dotter (pekar) : Titta!! Däj äj xxxx (II) biiiil!!!!
Jag (road): Jaså, är det?
Dotter: Aaaaaaa (Sedan, med gråt i rösten): Men hon haj åkt HÄÄÄÄÄÄMMMMMMMM!!
Jag: Nämen, har hon åkt hem?
Dotter (ledsen röst): Aaaaaaa. Lill haaaa henne!!!!

Ja, då var det alltså bekräftat.
Inverted Twin II är en SAK.
Någonting som man bara HAR.
Att leka med.
Som en Tamagotchi.
Ja, så måste det ju vara.
Och sen får vi snart en Tamagotchi-bebis att leka med också.
På köpet. Två i en.
Vilken bonus!

Helg.
Ledigt.
Skönt, eller?
Sedan jag kom hem från jobbet i fredags har jag (ej i kronologisk ordning):
städat, välkomnat svärmor och svåger, tagit ur lakan ur säng x 4, bäddat med nya lakan x 5, tagit ur lakan och bäddat om igen x 3, fixat mat för 6 personer x 5, mat för 12 personer x 1,  plockat undan mat och disk x 6, firat en styck sons femårsdag med släkten, haft en styck sons femårskalas för kompisar på äventyrslek, fått veta att en st vän (en till!!) är gravid, försökt vara social, sovit x 3, tvättat x 3, vikt tvätt x 2, nattat barn x 2, torkat bajs x 8, torkat tårar x 70, skrattat x 39, blåst ballonger x 4, druckit ett glas vin x ?, ätit mig proppmätt på sushi x 1, ätit mig proppmätt på smörgåstårta x 1, ätit mig proppmätt på tacos x 1, handlat, sagt hejdå till svärmor och svåger och nu sitter jag slutligen framför tvn och tittar  på Bodyguard som visas på tv 3.

Tack gode gud att helgen är över och jag får gå tillbaka till jobbet och slappna av i morgon.
Och Bodyguard SUGER verkligen!!! Jag tyckte ju att den var bra när den kom ut för ett par år sen. När kan det ha varit? 2001? Jag måste kolla.....
1992.
1992!!!
NITTONHUNDRANITTIOTVÅÅ????
Det är ju sjutton SEXTON år sen?!?!?!?!?!
Hjälp vad har hänt!
 
Jag känner mig som Momo, vem är det som har kommit och stulit min tid?

I går åkte jag fram och tillbaka till Sandviken för ett möte med två arbetskollegor. På väg hem blev en av dem lite trött och somnade, jag satt i baksätet bakom honom som (tur är) satt i passagerarsätet fram. Jag nämner inga namn, men det börjar på A.  ;)
Det var en liten sportbil och han satt mer eller mindre i mitt knä.
Varje gång bilen bromsade in lite for hans huvud fram. När vi svängde åt höger svajade det till vänster. När vi svände åt vänster svajade det till höger.
Jag fick nästan en tvångstanke att jag måste greppa tag i hans huvud och hålla det stilla, jag såg whiplashskadan komma som ett brev på posten om vi bromsar eller svänger bara en gång till.
Jag funderade på om det är bättre om jag håller hans huvud på pannan tryckt mot nackstödet, eller om jag skulle hålla det med båda händerna som ett skruvstäd bara. Vilket av alternativen hade väckt honom minst?
Han kanske hade tyckt att det var konstigt?
Han kanske tyckte det var skönt att sträcka ut nacken lite?
Jag vågade inte.

En sak som jag undrar över är varför det i baksätet hörs så himla dåligt vad de i framsätet säger? Ljudet studsar ju bara framåt. Mot vindrutan.
Kan inte någon uppfinna någon slags ljudstudsare bakåt istället. Så att man även i baksätet kan vara med i bilkonversationen??

Walkie Talkie?

//I

Denna veckan har jag fått lite nya erfarenheter vad gäller flyget.
I går var jag i Göteborg.
Det var trevligt.
När jag skulle flyga hem igen var jag på flygplatsen i god tid, kl halv 6, mitt plan skulle gå kl 19. Det är bra, då landar jag ju vid åtta.
Jag satt utanför gaten och var trött och fick huvudvärk. Men det är okej tänkte jag. Snart sitter jag ju på planet och kan sova en timma.
Mmm det blir skönt.

Helt plötsligt märker jag hur folkmassan börjar mumla oroligt och folk börjar gå fram och tillbaka till skärmen där avgångarna står. Jag följer deras exempel. Det står "Nytt besked 20,30". Vadå nytt besked?? Vem har fått annat, tidigare besked?
Det är intressant att se hur människor som inte känner varandra beter sig när de står inför ett sådant här besked som enhet. Plötsligt är det okej att prata med människor som tidigare ignorerades och låtsades som osynliga.

Jag ringde till make I och berättade nyheten. Han var inte imponerad. Detvarjudetjagsa. ManskaflygaMalmöAviation. Deäritid.
Mmm du sa ju det.
Jaha, vad ska jag göra nu?
Ska jag sitta här helt stilla i två timmar för att inte riskera att jag missar beskedet?
Eller ska jag sova hos min arbetskamrat i Göteborg?
Eller ska jag ställa mig upp och skrika att jag är trött, jag ville ju sova?
Jag valde det första alternativet.

Efter en stund kom det. En dörr gick inte att stänga ordentligt och flyget är inställt. Vi blir överflyttade till en avgång 20,45 istället. SUCK vad jobbigt. Okej, då landar vi runt kvart i tio.

Men neeeejdå. Beräknad 22,00.
Dessa tre timmar spenderade jag tillsammans med en nyfunnen vän. Vi pratade tre timmar non stop, (med lite avbrott för msn via mobilen... ) Gynekolog. Jag vet allt om hennes liv. Om hennes man, hennes barn. Till och med om hennes föräldrar och hennes uppväxt i Grekland. Om hennes arbete, utbildning, fritid, YOU NAME IT! Men inte fan vet jag vad hon heter. Märkligt.
Vi satt och fikade när vi vid niotiden hörde i högtalaren; .... Stockholm Arlanda, last call Gate 13. Det gick ett sus genom kafét och det tömdes omedelbart. Vi färdades som en fårskock till gate 13. Folk kom springande från alla håll.
Inget plan.
Mer oroligt mumlande.
Någon gick och tittade på skyltarna. Gate 14.
Fårskocken rörde på sig igen.
Till slut kom vi på planet vid tio.
Jag satt på min plats.
Ingenting händer.
Flygvärdinnorna och värdarna eller steward eller styrman eller kapten eller vad de nu är började prata med varandra. Log stelt mot oss i planet.
Irrade omkring.
Ingenting händer.
Personal från flygplatsen med gula västar kommer.
Mummel mummel.
Jaha vad är det nudå??
Passagerarlistan stämmer inte. Passagerarlistan stämmer inte!!
Men kööör!!! Vem bryr sig?? Det ordnar sig! Jag vill hem!
Jag var hemma vid tolvtiden.
Nästa gång tar jag Malmö Aviation.
//I